– Efter vad ska jag leta? sa jag. Var ska jag leta?
– Efter valen!
– Jag förstår, sa jag men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag funderade bara på om jag var vid mina sinnens fulla bruk som ens lyssnade på det här.
Magnus är personutredare. Han jobbar med att hitta saker. Men han irrar ofta genom Stockholm utan att veta var han ska. En dag dyker författaren Kate Larson upp i hans liv och ber honom söka efter en val hon sett i Hammarbyslussen. Ett till synes omöjligt uppdrag, men vad kunde vara mer lockande?
I Herman Melvilles kölvatten ger sig Magnus ut på Mälaren i den kyliga decembernatten. Vid sin sida har han Frans Moby, en gigantisk ung man som lyssnar av fjärden med hembyggda hydrofoner. De ser oförklarliga vågor i vattenytan och hör klickljud alldeles under, tecken som alla tyder på en vals närvaro.
Solen går sakta ner när måsarna cirklar över båten, de dyker mot de döda fiskarna som flyter i vattenlinjen. Varifrån kommer ambraklumpen som syns i fjärden? Varför har Kate Larson lurat ut dem på det här äventyret, och kommer de att få se någon val?
Frans Moby är en stillsam spänningsroman som utforskar dofter och ekon, rum och tid, det sanna och det skenbara, och den bär inte bara en utan sju böcker inom sig. Det är en berättelse som uppmanar oss att se världen, för vad den är förstås, men också genom litteraturen. Vad kan språket säga oss, och var upphör det? Kan de sju världshaven rymmas i Mälaren?
Jag tänkte att jag kanske borde läsa Moby Dick eller så hade jag redan gjort det. Eller så hade jag bara sett filmen, den med Gregory Peck, men jag mindes inte riktigt. Om jag nu inte hade läst den borde jag hur som helst göra det nu, det var väl dags. Jag tänkte i alla fall så innan jag började fundera på om jag ens var vaken eller om det bara var det att hösten var här, eller om det var någonting annat som hänt, någonting jag inte fått klart för mig ännu. Kanske var det här med att Kate börjat ringa någonting jag borde välkomna. Jag tvingades lyssna på henne och vara trevlig eller så bara öppen med min nyfikenhet, att jag ville veta mer.
Magnus har gömt sig. Eller har han bara skaffat sig arbetsro? Han är i alla fall pappa till en ettårig son. Och han ska översätta Woman on the roof. Det är varmt i Stockholm. Och han går till krogen Landet och träffar Mjau. Hon är en helt vanlig kvinna. Eller är hon det? Magnus kommer så fort hon kallar. Sedan är det Dokumenthanterarna. De som samlar in människornas berättelser. Finns de?
Dokumenthanterarna är fyra historier intimt länkade i varandra, om uppbrott, svek och försoning, en djupdykning in i närvarons hjärta. Det är en roman om föräldraskap, om att skriva för att glömma, om att göra sig bekant med det främmande, man har inom sig.
Dokumenthanterarna börjar på Landet men avslutas vid Sergels Torg. Allting cirklar kring ett centrum vi kanske aldrig någonsin ser. Inom oss själva.
Det är Mona som drömmer. Hon vet det inte. Hon skapar pedagogiska lektioner till sig själv. Hon vill se sina rädslor, minnen, i ögonen. Och för att göra det testar och utmanar hon sig själv. Så som vi gör, om natten, när vi drömmer.
Jag hoppas inte längre. Jag är ett hav och allt händer inuti mig. Det känns som om jag vinner när jag förlorar. Jag flyter över berget och jag ser fiskar i luften och vinden blåser men den känns inte. Alla stormar bara krusar på min yta och jag vet inte vem det är som skriker och simmar genom min kropp men det är inte jag. Och så somnar jag. Och så blir det så här.
Jag hoppas inte längre. Jag är ett hav och allt händer inuti mig. Det känns som om jag vinner när jag förlorar. Jag flyter över berget och jag ser fiskar i luften och vinden blåser men den känns inte. Alla stormar bara krusar på min yta och jag vet inte vem det är som skriker och simmar genom min kropp men det är inte jag. Och så somnar jag. Och så blir det så här.
De flesta vill någonting som de inte borde på Skarsia den här hösten. Det är turbulent. Ulrika Hand till exempel är svag för det omöjliga: hon ägnar sig åt kaosteoriforskning och älskar en poet som inte skriver. Hon vet att männens värld är hård. Men hon vet också att man kan tänja på reglerna.
Samtidigt glömmer hon aldrig sin plats. Att hon måste fightas för att få vara med och spela. Men hon spelar inte på samma planhalva som det övriga Skarsia. Det bara verkar så.
Mathias Boström är född 1971 och bor i Stockholm. Sedan debuten med den uppmärksammade Ulrika Hand har han haft en alldeles egen plats i den svenska litteraturen. Hans andra roman Dokumenthanterarna fick ett varmt mottagande när den damp ner i det som kallades romanens kris. Frans Moby är hans tredje bok, uppdelad i sju kortromaner.
Mathias Boström
Ordfront förlag
Stortorget 1
111 29 Stockholm
Kontakt:
Sofia Gustafsson
Christoph Fielder Frisk
marknad@ordfrontforlag.se